Politikerna klarar inte av att rusta Sverige

Aftonbladet, publicerad den 26 april 2024 Det är bara att konstatera att försvarsberedningarna i Sverige under mycket lång tid har misslyckats. Ivern att samla alla har skapat kompromisser om verkligheten i stället för klarsyn. Sammanblandningen mellan regering och riksdag har suddat ut ansvar och underminerat beslutskraft. Resultatet har blivit nedrustning medan hoten växte och nu… Läs mer »Politikerna klarar inte av att rusta Sverige

Aftonbladet, publicerad den 26 april 2024

Det är bara att konstatera att försvarsberedningarna i Sverige under mycket lång tid har misslyckats. Ivern att samla alla har skapat kompromisser om verkligheten i stället för klarsyn. Sammanblandningen mellan regering och riksdag har suddat ut ansvar och underminerat beslutskraft.

Resultatet har blivit nedrustning medan hoten växte och nu när hoten är uppenbara blir det för lite och för sent, gång efter gång.

Under fredagen presenterades ännu en försvarsberedning med uppradade försvarspolitiker som levererade ungefär samma fina ord och samma brister som vanligt.

Nivån på 2,6 (Nato) procent av BNP till 2030 (eller cirka 2,2 procent på svenskt räknesätt) innebär enbart att nu blir försvarsbeslutet från 2020 finansierat och genomfört.

Men det innebär inte den snabba utveckling av totalförsvaret som behövs för att möta utmaningarna som blivit akut uppenbara sedan 2022. Det utgör en sen anpassning till gårdagens verklighet. 

Försvarsberedningen har överlevt sig själv. Oklara ansvarsförhållanden leder till bristande beslutskraft och politiserade hotbilder.

Med lägsta ambitionen som nivåsättare så finns det alltid krafter som vill lägga pengar på ”roligare saker”. Systemfelet i svensk försvarspolitik har resulterat i en lång rad dåliga och underfinansierade försvarsbeslut präglade av naivitet inför omvärlden.

Hattandet i svensk försvarspolitik har inte bara blivit farligt, det har också blivit extremt dyrt för skattebetalarna.

Processen med försvarsberedningar – i stället för självständiga offentliga utredningar och normal hantering i regering och sedan riksdag – utvecklades i praktiken för att göra alla till gisslan i en process av nedrustning.

Genom en konstitutionellt tvivelaktig form med parlamentarisk representation inom regeringskansliets hägn för ”konsultationer” formas en process där alla är så ansvariga att ingen har något riktigt ansvar.

Gränser suddas ut genom sammanblandning av försvarsutskottets roll, riksdagens lagstiftande ansvar med regeringens verkställande ansvar genom försvarsdepartementet. Över detta vilar också finansdepartementets ande. Det är med den metod som Sverige sedan försökt rusta upp.

Nu upprepar sig historien med en försvarsberedning som inte tar intryck av omvärlden, att Polen passerar 4 procent av BNP samt Estland och Litauen lägger 3 procent, redan i år.

Varningarna är många. ”Ett större krig i Europa är inte längre en fantasi” och EU:s utrikeschef Borell. ”Det är en fråga om när de (Ryssland) startar nästa krig”, Estlands president Kaja Kallas är bara två exempel. 

Det finns i dag en bred insikt att ett väpnat angrepp mot Sverige eller våra grannländer kan bli till tragisk verklighet. Det borde leda till en snabb återhämtning av förlorade år, inte en politik där ambitionen styrs av den minsta gemensamma nämnaren av de rödgröna, finansdepartementets ständiga begränsningar och en ordning med byråkratisk planering som försenar även det som inte får försenas och där blicken på uppgiften försvinner ned i detaljer och processer.

Att det säkerhetspolitiska läget har blivit akut sedan 2020 hanteras inte.

Natomedlemskapet ger förvisso stadga och förbättrar ett uselt läge, men beredningen tar inte höjd för att hantera de förmågekrav som Natomedlemskapet kräver. Att skjuta till pengar längs vägen är ingen strategi utan ett dyrt hattande.

Regeringen behöver nu inse att allvarstid förpliktigar och att det är regeringen som styr riket, inte en beredningsprocess där ingen är riktigt ansvarig men som de mest saktmodiga bromsar.

Frivärlds rekommendation i fjol var 100 miljarder i en investeringsfond för totalförsvar samt minst 3 procent av BNP. Behoven är inte mindre idag. Tvärtom.

Processen med försvarsberedningen har spelat ut sin roll. Nu måste totalförsvaret få det ansvarstagande verkligheten kräver.

Gunnar Hökmark, ordförande tankesmedjan Frivärld, tidigare Europaparlamentariker och ledamot av försvarsberedningen
Patrik Oksanen, resident senior fellow Frivärld