Förra veckan skrev jag om den antika världens sju underverk, våra första väldokumenterade turistsevärdheter. Men det var en sak jag inte tog upp: den kritik som riktades mot underverkslistorna redan under antiken. Få är medvetna om det idag, men urvalet var föremål för ständig diskussion.
Det fanns många underverksalternativ som ofta drogs upp som fullvärdiga kandidater till att kvala in bland ”de sju”. Hit hörde ett stort altare på den grekiska ön Delos, som förstördes under krig redan under antiken. Idag återstår endast smärre ruiner. Detta gäller även den nio meter höga staty av Apollon som stod bredvid; vissa delar finns på öns museum. Andra underverksalternativ var Asklepiostemplet i Epidauros och Athenastatyn i Parthenontemplet i Athen.
Ett folk var konstant kritiskt, intill bitterhetens gräns, mot de grekiska listskrivarna: romarna. Inget av de sju underverken var ju romerskt. Alltså baktalades många gamla byggnadsmirakler av patriotiskt lagda intellektuella i Italien.
Vad romarna framför allt lyfte fram var de egna infrastrukturella och tekniska projekten, inte minst akvedukterna. Under vår tideräknings första århundrade konstaterade Plinius den äldre:
Om man gör en ordentlig uppskattning av det vatten som i stor myckenhet finns i offentliga anläggningar, i bad, i dammar, kanaler, palats, trädgårdar, villor utanför staden, de sträckor vattnet rinner, de valvbågar som man har låtit bygga, de berg som man har borrat tunnlar genom, de dalar som jämnats ut, då kommer man att säga att det inte har funnits ett större underverk i hela världen.
Plinius var dessutom negativ till att vissa av de äldre underverken överhuvudtaget hade skapats – som i fallet med Egyptens pyramider, som han karaktäriserade som ”faraonernas onyttiga och dåraktiga rikedomsprål”. Sextus Julius Frontinus, som vid samma tid skrev en bok om Roms akvedukter, var inne på samma spår: ”Vad är väl de onyttiga pyramiderna, eller grekernas värdelösa om än ryktbara verk, jämfört med så oumbärliga konstruktioner som leder fram så mycket vatten?”
Diktaren Martialis var för sin del mest imponerad den flaviska amfiteatern i centrala Rom, som vi idag kallar Colosseum, och vars bygge han bevittnade. Pyramiderna, Babylon, altaret på Delos och Artemistemplet i Efesos hamnade samtliga, menade Martialis, ”i skuggan av kejsarens amfiteater”. (Till saken hör att Martialis har fått rätt i modern tid: när man för några år sedan röstade fram en ny lista med världens sju underverk, med ambitionen att ge en mer globalt rättvisande bild, kom Colosseum med.)
Dylika romerska dolkstötar i de hellenistiska underverkens rygg hade dock föga inverkan på listskrivandet i övriga Medelhavsvärlden. Men när kristendomen slog igenom på bred front anmälde sig nya kritiker till klagoskaran. De mest utpräglat hedniska underverken fick konkurrens av bibliska företeelser.
På 500-talet, när den gallo-romerske biskopen Gregorius av Tours gjorde en översyn av sevärdheterna, hade Salomos tempel och Noas ark kvalat in på listan. Det mest framgångsrika av alla byggnadsalternativ, vilket permanent slog ut Babylons murar från underverksförteckningen, var dock fyrtornet på Faros vid Alexandrias hamn. Före Gregorius av Tours hade det förvisso nämnts i förbigående i egenskap av stor sevärdhet, men det var först på 500-talet som det kvalade in på topp-7-listan.
Min senaste historiekrönika är den första i en serie på tio sommarkrönikor som handlar om kungliga familjegräl. Först ut är den dödliga ovänskapen mellan de två romerska kejsarbröderna Caracalla och Geta.
/Dick Harrison
