Professorn och vänsterideologen Sven-Eric Liedman blev för några årtionden sedan djupt besviken när värdarna för ett besök i Linköping hade bokat inom honom på ett annat hotell än det som han vant sig vid. Linköpings universitet hade nämligen i sin kallsinnighet, cynism och förakt för Liedmans invanda rutiner gjort en upphandling och ett annat hotell… Läs mer »Liedmans hotellchock och valfriheten vänstern förnekar andra
Professorn och vänsterideologen Sven-Eric Liedman blev för några årtionden sedan djupt besviken när värdarna för ett besök i Linköping hade bokat inom honom på ett annat hotell än det som han vant sig vid. Linköpings universitet hade nämligen i sin kallsinnighet, cynism och förakt för Liedmans invanda rutiner gjort en upphandling och ett annat hotell hade vunnit. Hans reaktion säger något om vänsterns syn på privatiseringar och på marknadsekonomi i ett vidare perspektiv.
Händelsen i Linköping satte ett så stort avtryck på honom att han på DN Kultur https://www.dn.se/kultur/sven-eric-liedman-demokratisera-demokratin-och-befria-den-offentliga-sektorn/ några decennier senare i början på 2023 ger sin beskrivning av detta traumatiska och personliga bakslag på ett sätt som är för kosmisk för att inte citeras: ”För några årtionden sedan gjorde jag en rad besök i Linköping. Jag bodde på ett litet hotell nära stationen. Det var praktiskt och bra. Men en gång när jag kom dit satte portieren upp ett tomt ansikte: ”Nej, ingen bokning…””
Det hela framstår för Liedman som ett drama som upprör fler än honom:
”Mitt i förvirringen ringde min värd, påtagligt upprörd. Linköpings universitet hade gjort en upphandling och ett helt annat hotell hade vunnit tävlingen. Det var där jag skulle övernatta.”
Han beskriver i nedlåtande och upprörd form det system som har drabbat honom:
”Upphandlingar är något som stat och kommun ska ägna sig åt så snart de behöver köpa något utifrån. Varje upphandling ska vara en öppen tävling mellan de företag som har något att erbjuda. Affärsmässig rättvisa, helt enkelt.”
Och det är detta som i Liedmans värld är det omoraliska:
”Omedelbart kan det låta bra. Men för andra än upphandlarna är det ett opraktiskt system. Personliga relationer ersätts av affärsmässiga.” Och han avslutar beskrivningen av det öde som drabbat honom med det följande:
”Ekonomin är viktigare än människor.”
Visst är det upprörande. Marknadsekonomin är grym i sin effektiva blindo, när den helt enkelt bortser från sånt som vänskapsband och gamla kontakter! Eller korruption som det ibland kallas. Liedman känner sig trampad på och personliga relationer underminerade när han för skattepengar inte får välja det boende som han själv vill. Med tanke på det han i samma artikel kommer in på, det fördärvliga i att människor, det vill säga andra enkla människor, får välja välfärd är det lätt skrattretande att Liedman för sin egen del upprörs över ett hotell som kostade mindre än det han ville ha.
Enligt Liedman är kraven på ekonomisk effektivitet upptakten till ett kallhamrat samhälle där personliga relationer ersätts av affärsmässiga och där demokratin undermineras genom att den offentliga sektorn ställs inför krav på effektivitet, hänsyn till skattebetalarnas pengar och förnyelse.
Istället för att personliga relationer ska bestämma hur mycket det offentliga ska kosta på Liedmans hotellboende har alltså marknadsekonomiska byråkrater enligt Liedman tvingat honom bo på ett annat hotell.
Det är en evig frustration Liedman ger uttryck för. Makthavare har alltid föredragit privata relationer framför transparens, insyn och hänsyn till skattebetalarnas pengar. Sannolikt menar Liedman inte fullt ut det han skriver men det blir till en parodisk beskrivning av hur vänstern ogillar att den offentliga makten ställs inför krav på mångfald, effektivitet, produktivitet och hänsyn till den enskilde. Oavsiktligt kanske, blir Liedmans text också en förklaring till varhelst vänsteridéerna fått styra så har korruption och kontakter regerat på bekostnad av rationalitet.
Demokratin mår bättre av att några sådana krav inte ställs menar Liedman däremot på fullt allvar. Han hävdar nämligen att krav på ekonomisk effektivitet innebär att ekonomin blir viktigare än människorna. Och han för i detta perspektiv in det nästan trollmagiska begreppet NPM ( vem blir inte rädd av en sådan förkortning?) som är ett begrepp som myntades på 1980-talet och står för New Public Management med det skrämmande syftet att även offentlig verksamhet skulle sträva efter effektivitet.
Nu är det inte demokratin som hotades av tanken på en effektivare offentlig förvaltning, något som Liedman dock som gammal besvuren vän till till den offentliga maktens eliter tycks mena, utan ineffektivitet som ledde till slöseri, dålig prioritering av gemensamma och begränsade resurser, köer, ransonering och ständigt höjda skatter, inte för att betala för mer välfärd utan för ökade kostnader av det slag som sannolikt underlättade livet och de personliga relationerna mellan maktens havare.
Det är för mig lite osäkert på hur mycket nytt det var med New Public Management, eftersom tanken var sparsamhet och effektivitet vilket inte är ny strävan om än ofta fåfäng, och hur mycket den de facto genomsyrar svensk offentlig förvaltning. Uppenbarligen ledde den till ett byte av hotell men vi har väldiga brister i effektivitet inom sjukvården med fler läkare och högre kostnader än någonsin men fortsatt stora köer.
Ironiskt nog för Liedman synes det som att köerna är som längst där man enligt honom vinnlagt sig om det han kallar personliga relationer och inte ställt krav på konkurrens och mångfald. Region Stockholm, som ofta av Liedmans likasinnade anklagas för NPM visade sig i Sveriges Televisions Uppdrag Granskning https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/avslojar-sjukvardens-a-och-b-lag-se-vilket-lag-du-tillhor ha de kortaste köerna inom sjukvården.
Och köerna till barnomsorgen byggde under 1990-talet bort genom utvecklingen av privata alternativ som dessutom gav barnfamiljer en möjlighet att välja daghem eller dagens förskola.
Det är just genom privata alternativ som köer har byggts bort. Enligt Liedman har detta urholkat personliga relationer men det är nog mer maktens egna personliga relationer han talar om än människors. För föräldrar eller sjuka är det ett uttryck för personliga relationer att kunna välja doktor, vart man ska få sjukvård eller var man ska gå i skola. För barn som annars är hänvisade till skolor som inte passar dem eller som helt enkelt inte fungerar är det en personlig relationsfråga att få välja en annan skola. Vi har också sett att även kommunala skolor som under lång tid har fungerat bra har kunnat utveckla sin verksamhet genom nytt ledarskap där man prioriterar kunskaper och själva utbildningsmomentet. Ett slags NPM.
Det är nämligen inte de friskolor som föräldrar och elever söker sig till som är problemet, utan de skolor som de tvingas söka sig ifrån.
Även om socialisten Liedman irriteras över att företag ”frodas”, att människor kan välja både sjukvård och skola medan han själv inte fick välja sitt hotellrum är Sverige ett bättre land än där allt skulle vara offentligt och utan krav på prioritering och effektivitet.
Kanske kunde han i sin betraktelse över hur ur led tiden är noterat att de senaste trettio åren har gett svenska folket den största realekonomiska tillväxten i modern tid.
För att i perspektivet av konkurrens och valfrihet anknyta till Liedmans smärtsamma hotellerfarenhet för 30 år sedan var då de flesta svenska stadshotell nedslitna och slitna, ägda av statliga hotellkoncernen SARA till vilket även skattebetalare som aldrig bor på hotell tvingades bidra med förlustbidrag. Idag är hotellen renoverade och drivs i hård konkurrens mellan olika entreprenörer. Det krävs en övertygad socialist för att hävda det är en förlust för demokratin.
Vi slipper subventionera dem genom skattsedeln, men priset är kanske att Liedman får bo på hotellet som ger mest för pengarna i en konkurrensutsatt upphandling istället för det han brukar bo på och där han har sina personliga relationer. Men det finns en lösning även för dem som likt Liedman inte betalar sina hotell för egna pengar.
Han kunde istället fått en hotellpeng, ungefär som den skolpeng som han tycker är så förfärlig eftersom den inte skapar personliga relationer mellan makthavare utan bara mellan dem skolan berör, så kunde han ha fått välja till och med Frimurarhotellet i Linköping. Utan att det kostat skattebetalarna mer pengar och utan att han förlorat den personliga relation som han inte unnar andra att välja. Det finns en lösning även för dem som likt helst bor på egna hotell för andras pengar. Kallas valfrihet.
