Det kan självfallet vara så att datakablar går sönder av sig själva men det är inte sannolikt. Det kan självfallet också vara så att det är en ren tillfällighet att kinesiska fartyg, under bevakning, har setts passera över de platser där kablar rivits sönder på havsbotten. Men det är inte sannolikt att det bara är en tillfällighet.
Det gäller inte minst eftersom vi sedan tidigare vet att fartyg ur den kinesiska flottan tidigare också har övat tillsammans med den ryska marinen i Östersjön. Kina har liksom Ryssland stora ambitioner på Arktis som går bortom den internationella rättens gränser och vill stärka sin närvaro även i Östersjön.
Kina är i dag det land som genom import och export håller uppe en stor del av den vikande ryska krigsekonomin och som helt klart bidrar till kriget genom att exportera så kallad dual-use teknologi, det vill säga teknologi som har både en civil och en militär användning.
Problemet med den krigföring i den grå zonen som vi i dag ser mycket av är att det är svårt att formellt entydigt hävda vem som har ansvaret för olika åtgärder som i grunden bär prägel av det väpnade våldet, men i dolda former. Men det får inte hindra att vi klargör att vi likväl har en tydlig uppfattning om vem som är ansvarig och att vi inte låter oss luras av diktaturers ständiga osanningar.
Saken är att Kina uppenbarligen till stöd för Ryssland ägnar sig åt att sabotera civil infrastruktur på Östersjöns botten på motsvarande sätt som vi vet att många cyberattacker kommer från Kina. Vi vet också att Kina ägnar sig åt en omfattande desinformationsverksamhet och strategisk informationshämtning som går bortom det som är normalt samarbete. Kina bedriver ett ständigt pågående industri- och forskningspionage mot Sverige liksom mot andra länder. Och när man gör det för att ge sitt stöd till Ryssland gör man det i en styrkeposition till den ryska regimen som blir allt mer beroende till diktaturer som den kinesiska, den iranska och den nordkoreanska.
Paradoxen är att samtidigt som Ryssland uppträder hotfullt mot Europa förlorar man allt mer av sin suveränitet och sitt oberoende till Kina. Och det innebär att vi allt tidigare måste se kinesiska verksamheter som potentiella hot mot det öppna samhället i vår del av världen. Det behöver inte leda till att vi kopplar bort Kina från internationell handel och vår egen export och import.
Däremot innebär det att vi måste klargöra för Kina och dess kommunistiska regim att vi vet att de bär ett ansvar, att de genom de operationer de genomför undergräver relationer med länder och ekonomier de är beroende till. Och det innebär att vi måste kräva av Kina att ta ansvar för de skador man skapar, om man vill att kinesiska företag ska vara normala partners i den europeiska ekonomin. Det kinesiska fartyg som nu är misstänkt bör föras till en hamn i något av de länder som man bedrivit sabotage emot. Fartyg som medvetet skadar andra länders infrastruktur och samhällen är en del av en krigföring som vi inte ska acceptera.
Vi måste klargöra att vi tillsammans med andra länder är beredda att svara dem som attackerar oss och vårt samhälle. Kina måste mötas med repressalier när man angriper Sverige eller infrastruktur vi delar med våra grannar och allierade. Ett allra första steg nu är att kräva att Kina betalar för de skador man medvetet gett upphov till.
