Orfeusmyten har på senare tid omgestaltats på lika oväntade som spännande vis, senast i bioaktuella ”Chimären”. Vad är det som gör att berättelsen, om den sörjande mannen som får chansen att leda sin döda hustru ut ur dödsriket men förstör allting genom att se sig om efter henne, åter känns så angelägen?
