DI Debatt, publicerad den 18 december 2022 Svensk energipolitik har under lång tid haft en för miljö, klimat och konkurrenskraft helt kontraproduktiv utgångspunkt. Ivern att minska energianvändningen har varit ledstjärnan, samtidigt som behovet av kraftigt ökad elanvändning för att successivt fasa ut det fossila energibehovet har nonchalerats. Vi behöver nu göra tvärtom och driva förutsättningarna… Läs mer »Undvik ett nytt energipolitiska haveri
DI Debatt, publicerad den 18 december 2022
En tillförlitlig och billig tillgång till el är avgörande för att svenskt näringsliv ska vara konkurrenskraftigt, attrahera investeringar i ny banbrytande teknik och för att stimulera övergången till CO2-fria processer.
Dessutom skulle god tillgång på el medföra att vi kan exportera el till länder som behöver fasa ut fossil kraftproduktion. I den geopolitiska verklighet som präglar vår tid är det dessutom en viktig och nödvändig säkerhetspolitisk styrka för oss och våra grannar att minska beroendet av fossil råvara från öst.
I det perspektivet är det allvarligt att vi sedan 1980-talet förvandlats till ett land där den politiska inriktningen varit att begränsa både produktion och förbrukning av el, vilket lett fram till dagens situation, där vi har att hantera strategiskt allvarlig brist på kraft. Vi har nu blivit ett land som förbereder nedstängningar av elsystemet, nekar nya investeringar och som symboliskt ransonerar utomhusbelysning under det vinterhalvår då den behövs som bäst.
Det är ett bakslag för klimatpolitiken på flera sätt. Det motverkar utfasningen av fossila bränslen i de grannländer som sitter fast i ett stort fossilberoende eftersom vi inte kan exportera ren och billig el till dem. Det har lett till att takten på våra egna utsläppsminskningar har avtagit – och till och med inneburit ökade utsläpp under 2021, vilket sannolikt också gäller 2022.
Genom att avveckla stabil elkraft – som kärnkraften – har vi fått en obalans i vårt elsystem som även motverkar förutsättningarna för den icke-planerbara elkraften i form av sol och vind. Det faller ett tungt ansvar på dem som drivit denna utveckling liksom på dem som låtit den pågå. Dagens höga och fluktuerande elpriser liksom osäkerheten om tillgången på el slår nämligen mot en av de mest grundläggande förutsättningarna för den svenska industrins internationella ställning och konkurrenskraft – god tillgång på billig el.
Det är genom den nordiska och i förlängningen europeiska elmarknaden som vi har vår försörjningstrygghet när vår egen produktion inte räcker till. Det är genom den som vi kan skala upp den förnyelsebara men icke-planerbara kraftproduktionen i form av vind och sol. Talet om att frikoppla Sverige från den europeiska elmarknaden bortser från vårt eget beroende av import, vindkraftens behov av export när den finns i överflöd samt grundläggande europeiska säkerhetspolitiska förutsättningar.
Sverige bör därför ha som mål att bygga ut en infrastruktur för kraftproduktion som ger oss ett normalt överskott i kapacitet på minst 20 procent. Vi bör bejaka alla tillskott till vår elproduktion oavsett om det är kärnkraft, vattenkraft, vindkraft, solkraft, kraftvärme eller biokraft. Men det bör ske på kommersiella villkor som premierar nätets stabilitet och försörjningssäkerhet, ger varje kraftslag möjlighet att konkurrera utifrån sina villkor och som driver utvecklingen.
De argument som används om att vindkraften och kärnkraften tar lång tid att bygga ut är ovidkommande – inte minst vad gäller kärnkraften där problemet är den politiska avvecklingen av fyra reaktorer – eftersom vi i vilket fall som helst på lång sikt kommer ha ett växande behov av el. De ekonomiska villkor som formar elmarknaden bör premiera planerbarhet, säker produktionskapacitet men också förmågan att skapa tillgång i stora kvantiteter.
Med ett mål om att över tid ha ett överskott om minst 20 procent i elproduktionen kan vi både vara en exportnation och ha en inhemsk elmarknad där utbudet mer än väl matchar konsumenternas och företagens efterfrågan. Det innebär också en signal om att industriell förnyelse – både vad gäller den energiintensiva industrin och digitaliseringens ledande företag – alltid kan ske i Sverige, utan risk för brist, svängande priser eller nedstängningar.
Det långsiktiga förtroendet för denna utveckling ligger i hur lagar och regler nu utformas, men är också avhängigt att energipolitiken är långsiktig och inte förändras efter varje riksdagsval.
Därför bygger en långsiktig energipolitik ytterst på hur Socialdemokraterna ser på sin roll. Det vore till stor nytta om de ger beskedet, som de delvis lät antyda i slutet av valrörelsen, att de accepterar och kommer att stödja ett långsiktigt svenskt program även för kärnkraftens utveckling.
Om de inte gör det bör den nya regeringen lägga fast ett överskottsprogram som Socialdemokraterna får förhålla sig till om de inte vill upprepa sitt energipolitiska haveri som vi nu ser konsekvenserna av i det svenska samhället.
Gunnar Hökmark
Ordförande i tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker. Som ledamot i Europaparlamentet var han för EPP-gruppen ansvarig för elmarknadsavreglering och för det regelverk som är basen för den gemensamma energimarknaden.
