/
Sverige är en parlamentarisk demokrati. Inte en auktoritär. Det innebär att regeringen är underordnad riksdagen. Det är riksdagen som stiftar lagar, beslutar om skatter och om en regering ska beviljas förtroende att styra landet. Frågan om förtroende gäller också det enskilda statsrådet.
Riksdagen utövar därför sin kontrollmakt över regeringen. Den innehåller riksdagsledamöters möjligheter att ställa frågor till regeringen, väcka interpellationer och att anmäla enskilda statsråd till granskning i Konstitutionsutskottet. Både oberoende av och som en följd av granskningen kan det väckas misstroende mot enskilda statsråd liksom mot regeringen i sin helhet. Det följer av att regeringen är underordnad riksdagen. Regeringen har att anpassa sig till riksdagen om den ska få igenom dess förslag till beslut. Det är nämligen riksdagen som beslutar om lagar, skatter och förtroende för enskilda statsråd.
Så är Sveriges grundlag. Så ser den svenska demokratin ut. Kontrollmakten är egentligen vidare än så eftersom offentlighetsprincipen också är en viktig del av kontrollen av alla myndigheter inklusive regeringen.
Riksdagen är inte illojal eller förrädisk mot regeringen för att den inte får igenom sina förslag till beslut oavsett om det gäller lagar eller skatter. Det är heller inte ett tecken på uppstudsighet att ett statsråd anmäls till KU. Det är vidare inte ett uttryck för uppror eller nationell kris att ett statsråd prickas, utsätts för misstroendeförklaring eller att regeringens budget fälls. Regeringen regerar på riksdagens mandat, inte på något eget mandat. Den har att anpassa sig till riksdagens majoritet, antingen om den från början bygger på en majoritet eller om den som minoritetsregering har fått förtroende att regera landet.
Om ett statsråd anses mindre kompetent att ansvara för sitt område i regeringen är det i första hand regeringschefen som har ansvar för att åtgärda detta, dels för regeringens egen skull men också på grund av ansvaret inför riksdagen. Om ett statsråd anses missköta sina uppgifter, inte har kontroll över sitt område och är passiv till en utveckling som kräver handling bör statsrådet bytas ut mot någon annan. Om regeringschefen inte vill göra det så har riksdagen den fulla rätten att väcka frågan om misstroende. Det är en ovillkorlig rätt, inte en diskutabel rätt. Så är den svenska grundlagen och så kontrollerar den svenska riksdagen regeringen.
Riksdagen behöver inte kvalificera eller motivera varför ett visst statsråd möter misstroende men det är självklart så om utvecklingen inom statsrådets ansvarsområde gått uppenbart i fel riktning, statsrådet inte anses ha kontroll eller förmåga att hantera sitt ansvarsområde och dessutom upprepade gånger far med osanna uppgifter i den allmänna debatten och inför riksdagen är det politiskt motiverat att väcka frågan om misstroende. Det är ingen revolution, illojalitet mot regeringen eller uppror för det är regeringen som ska följa riksdagen, inte tvärtom. Så fungerar en parlamentarisk demokrati och så ser maktbalansen ut mellan den lagstiftande makten och den verkställande. Regeringen styr riket men på riksdagens mandat och enbart det.
Det innebär att frågor om misstroendeförklaring eller en förlorad budget inte är nationell kris, inte säkerhetspolitisk kris eller demokratins förfall. Trots detta så beskrivs återkommande problemen för minoritetsregeringarna som vi har haft sedan 2014 på det viset. Det är istället demokratins arbete och villkor.
Anpassar sig inte regeringen till riksdagen när det gäller budgeten förlorar den. Då blir det normalt svårt att regera. De flesta regeringar världen över brukar då dra slutsatsen att man inte har det parlamentariska stödet för sin politik och avgår.
Ett alternativ till att förlora när det gäller budgeten är att genom förhandlingar anpassa budgeten så att den får en majoritet bakom sig. Det är det normala, inte att man och låtsas som ingenting och springer rakt in i väggen. Ett annat alternativ, mindre lämpligt, är att regeringen köper enskilda ledamöters stöd i helt andra frågor än vad gäller budgeten för att på det viset skapa en majoritet som då inte handlar om budgeten men som likväl röstar för den. Det är en taktik som korrumperar och underminerar förtroendet för regeringen för den demokratiska beslutsprocessen. Det gäller inte minst eftersom det då skapar ett beroende till politiska krafter som prioriterar något helt annat än budgetprocessen eller det avgörande ansvarstagandet i riksdagen.
När frågan om misstroende väcks är det alltså en del av svensk parlamentarisk process som är en följd av svensk grundlag. Har statsrådet förtroende i riksdagen sitter det kvar, om inte avgår det. Det är riksdagens vilja som avgör eftersom regeringen, som sagt och åter sagt, är underordnad riksdagen. Inte tvärtom.
Om regeringschefen däremot anser att det drabbar hela regeringen att ett misstroende väcks, det bör då rimligen handla om politikens inriktning som sådan, kan vederbörande självfallet göra det till en kabinettsfrågan genom att säga att vid misstroende så avgår hela regeringen. Det är ett sätt att försöka motverka riksdagens rätt att väcka misstroende mot ett enskilt statsråd men självfallet fullt möjligt också enligt grundlagen. Men det är då helt och hållet regeringschefens beslut. Det följer inte av riksdagens misstroende utan av regeringschefens ovilja att acceptera riksdagens misstroende. Det handlar fortfarande inte om något uppror eller rebelliskt beteende från riksdagens sida utan i det här fallet snarare ett trots från regeringschefens sida.
Det kan vara motiverat om misstroendet i praktiken handlar om regeringens politik som sådan och inte bara om missnöje med ett statsråds förmåga att agera eller med att vederbörande upprepade gånger missköter sig genom att tala osanning eller inte förmår att ta sitt ansvar i regeringen.
Misstroendefrågan mot Morgan Johansson handlade om synen på hans förmåga att ta sitt ansvar sett till utvecklingen inom hans ansvarsområde och det faktum att han genom sitt uppträdande i form av osanningar misskött sig. Det handlade inte om svensk säkerhetspolitik, frågan om Nato eller om budgeten. Ej heller om regeringen trots att det är en minoritetsregering. Det handlade om ett enskilt statsråd och det gällde en procedur som är en del av svensk parlamentarism.
Magdalena Andersson gjorde det istället till en annan fråga, om regeringen i sin helhet och lojalitet mot landet. Hon menade att riksdagen ska följa regeringen och inte agera som riksdag gentemot den. Hon gjorde dessutom till misstroendet till en fråga om Nato-ansökan, där Morgan Johansson har en högst marginell roll som inte är större än att varje annan justitieminister kan fullgöra den, och valde dessutom att återuppliva ett löfte till en i riksdagen extrem politisk vilde som kräver eftergifter i förhållande till andra nationella intressen än Sveriges. Avtalet med Amineh Kakabaveh var välkänt redan eftersom det slöts för att Magdalena Andersson skulle kunna bilda den regering hon nu leder.
Då köpte hon en majoritet genom eftergifter som handlade om svensk utrikespolitik som nu uppenbart står i strid med svenska intressen. Att nu anklaga oppositionen för att hon en gång slöt detta avtal med en politisk vilde och nu valde att sätta hela sin regering på spel och därför upprepade det är ansvarsflykt. Det är ingen annan än regeringschefen som beslutar om kabinettsfråga och det är ingen annan än regeringschefen som ansvarar för de förhandlingar för att regeringen ska kunna formas.
Nu valde hon dessutom att helt och fullt sluta upp inte bara bakom den politik som lett till dagens utveckling av kriminalitet och brott utan också det personliga handhavandet i regeringen av den politiken.
Hade det skadat Sveriges Nato-ansökan om Morgan Johansson hade fått avgå. Absolut inte.
Hade det skadat Sveriges ansökan om regeringen i sin helhet hade avgått?
I grunden inte även om det skapat särskilda förutsättningar för den expeditionsministär då fått ansvaret att regera. Eftersom stödet bakom ansökan är så omfattande i riksdagen hade en sådan regering från i dag inte haft några problem med att fortsätta förhandlingarna. Eftersom Magdalena Andersson då hade frigjorts från sitt avtal med Kakabaveh hade kontakterna med Turkiet underlättats.
Har ansökningsprocessen nu försvårats genom att Magdalena Andersson gjorde en kabinettsfråga med ett upprepande av avtalet med Kakabaveh. Sannolikt även om en regering bör kunna förklara att Sverige vad gäller vår faktiska politik inte stöder terrorism utan bara – oavsett Anderssons avtal med Kakabaveh – som våra blivande allierade har stött de grupper i Syrien som bekämpat ISIS.
Men de har också på marginalen störts genom att Andersson har hävdat att misstroendefrågan gällde Nato-frågan och att den skapade en osäkerhet om Sveriges vilja. Men det är mycket lätt att klargöra att en överväldigande majoritet i Sveriges riksdag står bakom ansökan och är beredd att samarbeta om den process som den kräver. Det budskapet är inte bara korrekt utan mer lämpligt än Anderssons påståenden om att det har uppvisats en oenighet i frågan.
Det var hon som fattade de beslut som hon nu säger skadade Sverige. De skadorna kan hanteras och gör inte den nuvarande regeringen det får en annan regering göra det med hög prioritet.
Anderssons och den politiska journalistikens bild av att Sverige nu står splittrat när det gäller säkerhetspolitik och Nato-frågan är fel. Riksdagen utnyttjade en rätt den har att väcka misstroende mot ett statsråd precis på det sätt som man gör i en parlamentarisk demokrati. Det är vare sig kris, uppror eller ansvarslöst. Ansvarslöst är att agera för att skada Sverige och att fly ansvar för egna beslut. I Sverige är riksdagen överordnad regeringen. Det gör Magdalena Andersson påminna sig.
