Den här veckan har det pågått en rätt märklig debatt på svenska kultursidor – om de så kallade kulturbarnen, det vill säga barn som förmodas ha en gräddfil in i kulturvärlden på grund av att föräldrarna är verksamma där.
Och visst finns det en del släktband i branschen. Att växa upp i en familj med stort kulturellt kapital är naturligtvis ett privilegium. Samtidigt är det faktiskt, som Carl-Michael Edenborg påpekar i det här inlägget i SvD, på vissa sätt också synd om kulturbarnen.
Det grundläggande problemet med den här debatten är dock att ingen vet: Vilken roll spelar egentligen bakgrunden för framgång inom kulturlivet? Är det till exempel fler kulturbarn som arbetar med kultur än läkarbarn som blir läkare?
Jag vet inte heller, men mitt intryck från kulturjournalistiken är att det är få som har gått i föräldrarnas fotspår. (Mina föräldrar är båda lärare i grunden, om nu någon undrar, men pappa skolade sedan om sig och har jobbat i databranschen.)
Att denna debatt har blossat upp tror jag beror på upplevelsen att den sociala rörligheten i samhället är begränsad. Så jag passar på att påminna om den här texten, som jag skrev i höstas, om filosofen Michael Sandels kritik av meritokratin – ett demoraliserande system enligt honom. (I Göteborgs-Posten gör för övrigt skribenten Hynek Pallas en koppling just mellan diskussionerna om meritokrati och kulturbarn, hans text finns här.)
Den här veckan har också den uppmärksammade poeten Johan Jönson kommit ut med en ny långdikt, ”ProponeisiS” – à 2272 sidor! Josefin de Gregorio har läst den, och börjar till sist rycka på axlarna åt provokationerna; könsligheten, svordomarna och klasshatet.
Anders Q Björkman skriver söndagskrönika om tv-tittande och SVT:s egenreklam.
Ha en fin söndag!
