Har vandrat några timmar genom Riga. En stad med många skikt av historia men där förtryckets tid slår igenom på många olika sätt. Här var mitt i den gamla staden i en av den gamla tidens finaste byggnader fängelse för kommunisternas motståndare, och var och en som inte var bekännande kommunist var motståndare. Avrättningsrum, tortyr, fängelse och deportationer. Så var verkligheten ända in i 1980-talet för Lettland, liksom för Estland och Litauen, liksom för alla andra som led under kommunismens brutalitet och ondska. Hos som socialiserades samtidigt som de gamla ägarna deporterades till okända och kända öden i Sibirien.
Sveriges roll var aldrig särskilt hjältemodig. Vi deporterade efter andra världskriget de lettiska soldater som hade slagits mot Sovjetunionen, till fångenskap i Gulagen eller direkt till döden. Svenska regeringar såg dem som en naturlig del av Sovjetunionen, inte som ockuperade, och det styre som utövades med våld och förtryck betraktades som en socialism med ”vissa demokratiska brister”.
Det sades i läroböcker och i andra sammanhang att dessa folk hade ”valt en annan form av demokrati”, som en omskrivning för den totalitära diktaturen. Socialdemokrater attackerade var och en som hävdade att frihet och demokrati också var något som var balternas rättigheter. ”Extrem tokhöger” kallades jag. Stora delar av den svenska vänstern såg den socialistiska diktaturen som en naturlig konsekvens och en viktig uppfostran för folk som med den sovjetiska terminologin kallades fascistiska, så som Moskva för övrigt 2014 kallade demokratirörelsen i Ukraina, med stöd av Aftonbladet med fler.
Stora delar av den svenska politiska eliten, liksom den grupp som anser sin kulturgärning vara en grund för politisk ytlighet och media såg i Sovjetunionen inte något förtryck att nämnvärt reagera mot. När Francoregimen 1975 föll hette det till och med i Sveriges Radio att nu hade Europas sista diktatur fallit. Liknöjdheten inför förtrycket rakt framför ögonen. Blindheten inför det totalitära samhället. Den förtrampade demokratin. De förnedrade människorna. Den krossade friheten. Vänsterpartiets ledare av i dag hyllade detta som socialistiska paradis. Men de möts idag av en vänlig förståelse för dem som inte ser var gränser måste dras. Socialdemokrater då ville inte erkänna att balterna för ockuperade och förtryckta, lika lite som de ville erkänna att de kämpade för frihet och demokrati mot förtryckarna.
Det påminner om hur blinda man är inför förtrycket i Iran och i arabvärldens extremt brutala diktaturer, kanske i tron att det är en kultur man ska vara tolerant inför.
Och så visar man gång på gång att man inte vet vad diktaturen är när man ser den. Och fortsätter att kalla politiska motståndare för fascister och dörröppnare för nazism. Sverige har i dag en statsminister som menar att oppositionen om den bildade regering skulle öppna dörren för fascism och nazism, påhejad av Aftonbladet och det sedvanliga ytliga kolumnistdrevet. De manifesterar gång på gång att de inte vet vad nazismen var för något, för dem är det bara ett begrepp man kan slänga på politiska motståndare. När jag häromdagen läste en kolumnist i Expressen förklara att diskussionen om att förbjuda tiggeri påminde honom om nazisternas utrotning av judar visar det inte bara på en ytlighet utan på en intellektets vulgarisering, som leds av Sveriges statsminister när han visar att han inte förstår vad nazismen var och är lika väl som man en gång inte förstod förtrycket i Öst.
Riga är en bra påminnelse för oss alla. Om vad friheten från socialism har gett. Hur många som var blinda då och nu upprepar sin oförmåga att se gränserna för demokratin. De kunde inte bekämpa extremism då, de samarbetade med Vänsterpartiet och sökte samsyn om säkerheten med de kommunistiska regimerna, och de förstår inte begreppen i dag. Det var den blindheten som gjorde att vi svek balterna under så många årtionden. Vet man inte vad nazism är kan man inte bekämpa den. Kunde man inte se det kommunistiska förtrycket då stod man inte upp för friheten. Jag är inte imponerad.
