Såren är många efter vinterns uppslitande regeringsbildning, säger Ekots politiske kommentator Tomas Ramberg.
Lyssna: Ramberg: Nu gäller nya frontlinjer
Årets första partiledardebatt kommer inte att likna någon tidigare. Nu vill alla debattera mot alla.
Och såren är många efter vinterns uppslitande regeringsbildning, säger Ekots politiske kommentator Tomas Ramberg.
De gångna åtta åren har partiledardebatterna oftast varit en affär mellan två block, med Sverigedemokraterna på sidlinjen. Nu gäller nya och mera intrasslade frontlinjer där det ibland kan bli svårt att skilja vän från fiende.
Liberalerna och Centern har fått en roll som liknar den Vänsterpartiet hade förra mandatperioden. De är garanter för den S-ledda regeringen men vill samtidigt presentera sig som oppositionspartier.
Bakgrunden är densamma som för Vänsterpartiet efter valet 2014. Då hade Jonas Sjöstedt lovat väljarna att bara hjälpa fram regeringar som han själv ingick i, annars lovade han gå i opposition. I stället blev det, precis som för Centern och Liberalerna nu, ett budgetsamarbete.
I partiledardebatterna brukade Jonas Sjöstedt därför markera oppositionsrollen och pressa Stefan Löfven på någon fråga där V och S är oense.
Bli därför inte förvånad om Liberalernas Jan Björklund tar debatt med sin nye samarbetspartner Stefan Löfven i dag. Eller om Centerns Annie Lööf ställer kritiska frågor till statsministern.
En del av det borgerliga Sverige gör sitt bästa för att utmåla Centern och Liberalerna som hjälpredor åt ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav och både Björklund och Lööf har därför ett starkt behov av att utmåla sig som oppositionspartier. Annie Lööf har redan aviserat att hon i nästa val vill avsätta den regering hon just släppt fram.
Statsministern själv vill släta över eventuella konflikter med sina partners. De senaste dagarna har ledande socialdemokrater låtit som en väl samövad kör med budskapet att överenskommelsen med Centern och Liberalerna ska genomföras till punkt och pricka. Det gäller att inte ge något bränsle till de liberaler som lutar mot Moderaterna och misstror Socialdemokraternas avsikter.
Moderater och kristdemokrater anser sig ha ett övertag i debatten om vem som spräckte den borgerliga alliansen. Centern och Liberalerna tycks faktiskt dela den bilden, Lööf och Björklund har tvingats till motoffensiv och gett en mängd intervjuer den senaste tiden, alla med budskapet att alliansen kan räddas om bara Moderaterna inte går för långt åt det sverigedemokratiska hållet.
Underförstått att det egentligen är Ulf Kristerssons parti som klyvt borgerligheten.
Både Kristersson och Busch Thor tar gärna chansen att vrida om kniven några varv till och peka ut Lööf och Björklund som stödben åt ”vänsterregeringen”. De kan räkna med ovälkommen hjälp från Sverigedemokraternas ledare.
Enligt Ulf Kristersson ska Moderaterna nu samla den svenska borgerligheten. Om syftet är att vinna väljare i den breda medelklassen, på samma sätt som Reinfeldts moderater gjorde med stor framgång, måste Kristersson hitta en egen politisk identitet som tydligt skiljer sig från både Sverigedemokraternas och den högerlutande överenskommelse som styr S-MP-regeringen.
Om man ska ta fyrpartiöverenskommelsen bokstavligt är utrymmet mellan regeringspolitiken och SD betydligt smalare än tidigare.
Hittills har Moderaternas och Kristdemokraternas kritik därför handlat mera om att ifrågasätta om avtalet verkligen kommer att förverkligas än om själva det politiska innehållet.
Troligen får de lättare att opponera om ett tag, när överenskommelsens alla komplicerade delar ska preciseras och lagstiftas. Förhandlingarna mellan de fyra partierna kommer att bli både svåra och komplicerade och troligen tacksamma för en opposition som vill utmåla regeringsunderlaget som bräckligt och handlingsförlamat.
Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt hoppas i det nya läget kunna axla rollen som den socialdemokratiska vänsterns enda röst i svensk politik. Ett parti som står fast vid de socialdemokratiska krav Löfven nu har kompromissat bort, som är mera lojalt med både LO:s och Hyresgästföreningens medlemmar än deras egna socialdemokratiska ledare är.
I likhet med Annie Lööf talar Jonas Sjöstedt redan om hur han ska avsätta den regering han nyss hjälpt till makten.
Löfven kan alltså räkna med att bli angripen av alla utom Miljöpartiet. Miljöpartiet av alla utom S. Vänsterpartiet av alla andra. Liberalerna och Centern ifrågasätter alla utom varann. Kristdemokraterna och Moderaterna likaså. Och Sverigedemokraterna attackerar de fem ”vänsterliberala” partierna hårt men skonar M och KD från de kärvaste angreppen.
Mitt i korselden är det lätt att glömma att hela det politiska fältet gått åt höger.
Förra mandatperioden kunde en rödgrön minoritetsregering bedriva en delvis vänsterinriktad politik trots att riksdagen hade en högerinriktad majoritet. Nu har den majoriteten inte bara stärkts utan också krävt sitt politiska genomslag. Det politiska innehållet i fyrpartiöverenskommelsen mellan S, MP, C och L speglar i den meningen riksdagsmajoritetens politiska inriktning. Fast, sett ur borgerlig synpunkt, med fyra års fördröjning.
