Talmannens besked ger Stefan Löfven och Ulf Kristersson fyra veckor att sätta press på Liberalerna och Centern. Det kan bli Liberalerna som till sist sätter krokben för Stefan Löfvens möjligheter att komma tillbaka som
statsminister, säger Ekots politiske kommentator Tomas
Ramberg.
Att påverka de interna processerna i Centern och Liberalerna blir mest centralt, säger Tomas Ramberg.
Lyssna: Ramberg: En månads dragkamp om L och C
Talmannens besked ger Stefan Löfven och Ulf Kristersson fyra veckor att sätta press på Liberalerna och Centern. Det kan bli Liberalerna som till sist sätter krokben för Stefan Löfvens möjligheter att komma tillbaka som
statsminister, säger Ekots politiske kommentator Tomas
Ramberg.
Det finns en del som talar för Stefan Löfven. Centern och Liberalerna har öppnat för att kunna släppa fram en S-ledd regering. Även om förhandlingen sprack förra veckan har de därmed tagit ett stort politiskt och psykologiskt steg.
För Löfven talar också det sätt som Centern och Liberalerna under hela hösten kopplat mandatfördelningen i riksdagen till Sverigedemokraternas ideologi. Som när Annie Lööf den 14 november motiverade varför Centern röstade nej till Ulf Kristersson.
"Dagens omröstning handlar för Centerpartiet....ytterst om vilken maktposition man är beredd att ge Sverigedemokraterna. Centerpartiet kommer därför .... att rösta nej till att ge ett nationalistiskt och populistiskt parti ett avgörande och historiskt unikt inflytande."
Om Kristerssons förslag till regering sa Lööf:
"En sådan mindre regering kommer att vara beroende av SD:s aktiva ja-röster vid omröstning om varje budget och varje annat viktigt politiskt beslut i riksdagen, där Alliansens förslag står emot de rödgrönas.
Det skulle vara unikt i svensk politisk historia om ett nationalistiskt och populistiskt parti släpps fram till denna maktposition."
Det lät som en igenspikad dörr – det går inte att ändra mandatfördelningen i riksdagen utan ett nytt val. Om inte Annie Lööf omvärderar det hot hon ser från SD finns det alltså inga möjligheter för Ulf Kristersson att lova något som kan rubba Centerns ställningstagande.
Ändå kan tiden vara på Ulf Kristerssons sida. Det gäller framför allt processen inom Liberalerna. Det gungar en del under Jan Björklunds fötter och skulle de liberaler som opponerar mot partiledningens linje vinna ökat gehör kan de tvinga partiledningen att byta linje. Då hjälper det inte om Socialdemokraterna kommer tillbaka med ett förhandlingsbud som Centern accepterar.
Utan Liberalerna kan ett blocköverskridande regeringsunderlag inte få igenom en budget utan att förhandla med Vänsterpartiet och det kan inte Centern acceptera. Därför kan det bli ett liberalt partiråd som avgör vilken regering Sverige får den kommande mandatperioden.
Det finns en strömning inom Liberalerna som försöker omformulera Kristersson - alternativet. De hävdar att det ska ses som att Liberalerna går i opposition och bli oberoende. Det bygger på Moderaternas senaste anbud, att om L och C bara släpper fram M/KD behöver de sen inte samarbeta om budgeten. Det är ett försök att markera större distans till SD.
Samtidigt skulle det göra Ulf Kristersson än mera hänvisad till Sverigedemokraternas gillande för att få igenom sin politik. Därför skulle även detta sätt att släppa fram Kristersson rimligen strida mot de argument Jan Björklund använde för att motivera sina nej till Kristersson i November.
Till saken hör att får Moderaterna väl med sig KD och SD kan de regera hyfsat ostört, det visar budgetbeslutet nyss. Blir Centern och Liberalerna missnöjda med hur en moderatledd regering sköter sig eller dess relation till SD behöver de alltså enas med de rödgröna för att stoppa regeringens politik. Ribban kan bli hög.
Till Kristerssons fördel talar också att de centerpartister som inte vill släppa fram Stefan Löfven tyckte sig få vatten på kvarn efter det havererade förhandlingsförsöket med Socialdemokraterna. I deras ögon visade sig Socialdemokraterna vara just så omöjliga som de misstänkt.
Den socialdemokratiska bilden är att Centern gapade över för mycket, att Annie Lööf inte behärskar sitt parti eller inte har mandat att förhandla som hon vill.
Men det finns också Socialdemokrater som menar att Löfven genom oskicklighet missade en viktig chans, att Stefan Löfven snubblade när han var så nära sitt stora mål att splittra borgerligheten. Att S-ledningen inte läste Centern rätt och inte förstod vilken dramatisk resa det är för Annie Lööf att släppa fram Centerns ärkefiende sen 20 år tillbaka.
Och att S-ledningen inte förstod vilket pris som krävs för att Lööf ska få med partiet – där turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd är det tydligaste exemplet.
Grundkonflikten är att två partier på varsin sida om barrikaden mellan löntagarintresset och företagarintresset har genuint svårt att mötas i frågor som påverkar maktbalansen på arbetsmarknaden.
Men såna kontrakt har slutits förr genom åren. Beroende på om det är högervind eller vänstervind har de gått åt olika håll och för socialdemokraterna och deras närstående fackliga partners är extra svårt när det som nu är högervind och varje förändring blir en reträtt
En inte oviktig del av de kommande veckornas dragkamp kommer att ske via opinionsbildning och påtryckningar. Allt från näringslivsfolk som ringer upp liberala riksdagsledamöter till åsiktsstormar i sociala medier. Att påverka de interna processerna i Centern och Liberalerna blir mest centralt.
Men också inom Socialdemokratin finns olika bedömningar om hur långt partiet kan sträcka sig för att få med sig Centern. För de centrala aktörerna är det inte läge för jul-koma.
