Lyssna: Sexuella övergrepp ger ökad risk för självmordsförsök
Flickor som utsätts för sexuella övergrepp löper mycket större risk att försöka att begå självmord, det visar en studie från Karolinska Institutet som publicerades i dag. Dessa flickor söker hela 26 gånger så ofta vård för självmordsförsök som jämnåriga.
Bakom studien står Gita Rajan, doktorand på KI och grundare av den ideella organisationen WONSA, World of No Sexual Abuse.
– Jag tycker det är jätte allvarligt. Särskilt kombinationen med att de har faktiskt en kraftigt ökad sjukvårdskontakt och man vet att de har utsatts för trauman. Och trots det lyckas man inte ge dem den stabilitet och trygghet de behöver för att kunna läka, utan de väljer i stället att försöka ta sitt liv.
Studien baserar sig på journaler från Region Stockholms sjukvårdsregister mellan 2011 och 2018, från 519 flickor mellan 12-17 år och där det finns uppgifter om sexuella övergrepp. Det har sen jämförts med en kontrollgrupp från registret av drygt 5 000 flickor i samma ålder utan registrerade övergrepp.
Studien visar att under det första året efter att flickorna har berättat för vården om sexuella övergrepp sökte de också vård på grund av ett självmordsförsök 26 gånger så ofta som deras jämnåriga i samma bostadsområde.
– Eftersom den här gruppen med sexualbrottsutsatta ännu inte har setts som en egen grupp inom sjukvården så har inte såna här studier gjorts i svenska förhållanden. Och det blir ett moment 22 där det går runt, att är det ingen som har ett ansvar för dem, samlas de ingenstans, så ser man inte behovet, och man kan inte heller analysera, kartlägga och utvärdera, säger Gita Rajan.
Förutom risken för självmordsförsök är det också tio gånger så vanligt med missbruksproblem, ökad risk för ätstörningar och andra psykiska problem, enligt studien.
Gita Rajan är också grundare och ordförande för den ideella organisationen World of No Sexual Abuse, WONSA som både sprider kunskap om och tar emot personer som har utsatts för övergrepp. Enligt henne finns en stor kunskapsbrist som gör att den här gruppen lätt riskerar att hamna mellan stolarna.
– Man behöver samordna det nationellt. Man behöver ge någon ett uppdrag att både titta på det kliniskt och forskningsmässigt, allt annat blir dyrt och ineffektivt.
