Med året 1824 inträdde en förändring i Svenska akademiens tillvaro, som icke blott var symbolisk utan också i högsta grad reell: Nils von Rosenstein, som från akademiens stiftelse år 1786 varit dess ständige sekreterare, slutade något mer än sjuttioårig sina dagar. Visserligen hade hans andliga krafter länge varit i avtagande – Tegnér skriver året före hans död med anspelning på hans ryktbara aptit, att han icke blott är en vålnad utan en vålnad som äter – men han representerade dock den alltjämt kvarlevande traditionen från Gustav III:s tid, och hans verksamhet som sekreterare hade tack vare hans vinnande, kloka och rättrådiga karaktär varit av den art att den verkligen motiverade hans anseende som "bandet uti sångens krans”.
