För mig är Europadagen framförallt en påminnelse om hur vi människor kan lyfta oss själva i håret och lämna konflikternas logik till förmån för samarbetets. Att det går att forma en samhällsutveckling som bygger på en idé och som inte bara är en funktion av det nuets förutsättningar.
Den 9 maj 1950 höll Frankrikes utrikesminister Robert Schuman ett anförande om europeiskt samarbete, för att göra kriget otänkbart, som la grunden för det som i dag är Europeiska Unionen. Från början Kol- och Stålunionen, för det var så det började och det var där tanken fanns att kriget skulle bli omöjligt. Genom att Frankrike och Tyskland blev beroende till varandra skulle man bli varandras vänner och inte fiender.
Den 9 maj 1950 var precis fem år efter andra världskrigets slut. Europa stod fortfarande i ruiner med minnen från alla dem som stupat, avrättats, bombats och mördats. De överlevandes minnen och deras skador för livet dominerade människors tankar. Det var en tid då hat och hämnd hade kunnat ta över. Men viljan till fred var större. Det skapade en annan logik för Europas framtid.
Det var en tid då järnridån hade fallit ner och delat Europa. Sovjetunionens hot mot fria stater var uppenbart, stater som varit fria hade ju blivit ockuperade av sovjetiska trupper och inhemska förrädare som gick Moskvas ärenden.
Drygt 70 år senare är framstegen fantastiska. En inre marknad som är världens största har formats. Det delade Europa har återförenats. Vi kan resa och färdas fritt i Europa, inte nu under pandemins smittspridning men normalt. De gränser vi i dag har är inte normaliteten. Normaliteten är att vi kan röra oss över hela Europa och som europeiska medborgare har vi rättigheter som sträcker sig över hela den del av vår kontinent som är Europeiska Unionen. Där finns ett ständigt flöde av människor, varor, tjänster, investeringar, kunskaper och idéer som är gränslöst.
Vi har en förmåga att fatta beslut i frågor som är gemensamma och där ingen ensam kan agera. Danmark kan inte hantera Ryssland självt. Det kan heller inte Estland, Lettland eller Litauen. Lika lite Sverige. Men tillsammans har vi en ekonomisk integritet och styrka som blir till våra samhällens främsta försvar.
Holland kan inte möta Kinas hot om underdånighet och eftergivenhet. Det kan heller inte Tyskland eller Frankrike. Lika lite som Sverige. Men tillsammans kan vi formera en politik som Kina måste förhålla sig till istället för att vi låter diktaturen splittra demokratierna.
Globaliseringen, den internationella rättsordningen, klimatfrågan, miljöfrågorna, den multilaterala handeln, reglerna för globala marknader. Ska allt detta kunna förankras i demokratins värderingar måste Europa stå starkt. Vårt välstånd kräver en stark europeisk ekonomi. Det spelar roll för oss inte bara hur Danmark eller Tyskland utvecklas utan även hur det går i Italien och Frankrike.
Den gemensamma marknaden kräver gemensamma lagar annars är marknaden inte gemensam. Alternativet till gemensam marknad är nationella regler och nationella lagar. De som stör sig på hur gemensam lagstiftning utformas glömmer lätt att alternativet är inte ingen lagstiftning alls utan 27 eller snarare 30 olika nationella regelverk. Det är långt mycket mer komplicerat att i sig hantera. Men var och en av de regleringarna kommer att på olika sätt möta de uppfattningar som nu de gemensamma leder till.
Plastpåseskatten, genuspolitiken i forskningen, elbrist eller en arbetslöshet som ligger bland de högsta i Europa är inte beroende på gemensam lagstiftning. Den inre marknaden och telefonsamtal utan roaming är det däremot. Men även i gemensam lagstiftning träder politisk klåfingrighet fram liksom viljan att styra över andra. Den sociala pelaren är ett initiativ från den svenska regeringen som inte visste vad den gjorde och bygger på en politik som jag anser vara fel, liksom jag anser att Lagen om anställningstrygghet försvårar för arbetsmarknaden.
Det är lite tröttsamt att så fort det finns skäl att diskutera brister i förslag till europeisk lagstiftning så ska det alltid kopplas till att det är EU det är fel på och inte förslaget. Istället för att kritisera politiken kritiserar de som har fått för sig att europeiskt samarbete är ett problem EU istället för att kritisera dem som driver politiken.
Det hänger samman med att alltför många tänker på EU som tredje person singularis, inte som första person pluralis. Inser man att Europeiska Unionen är vi förstår man också att det är inom den som vi måste ta debatt och konflikt om en bättre politik. Precis som i Sverige.
Robert Schumans storhet var att han såg det större perspektivet och inte fastnade det lilla perspektivets motsättningar. Den 9 maj borde inspirera oss alla att i första hand se till det stora perspektivets möjligheter. Motsättningarna i politik borde nämligen inte leda till motsättningar om att samarbeta.
Inlägget Europadagen den 9 maj dök först upp på Gunnar Hökmark.
